Jag har verkligen ingenting vettigt att skriva om. Det händer inte allt för mkt spännande saker i mitt liv just nu. Ingenting alls faktiskt. Och motivationen är fortfarande lika med noll.

 

Men något som jag funderar över det är verkligen hur vissa människor är funtade. Det finns saker och ting som jag aldrig kommer kunna förstå mig på. Men jag antar att det ska vara så. Men att människor kan bete sig och handla på så sätt dom gör. För mig är det bara konstigt.

 

Och en sak, ta aldrig en vän förgivet, det har jag lärt mig! Visst det visste jag väl innan, att man aldrig ska ta sina vänner förgivet. Men har man nära vänner, bästa vänner, som alltid har funnits där och sedan gör dom en total vändning, det är fan i mig inget kul, det kan jag lova er. Då står man där helt ensam, utan trygghet, utan någon, och förstår absolut ingenting överhuvudtaget. Tankarna bara snurrar och man är grymt förvirrad. Tro mig, jag är där just nu och har varit ett tag.

 

Man kan förlora sina vänner och nära och kära på många sätt och utav många olika anledningar. Men när en person dör, då är den död, då finns det inte mer och den kommer aldrig att komma tillbaka. Man kan aldrig få saker och ting ogjort med en sån person.

Men alla andra då, som man har förlorat utav andra anledningar som inte innebär döden. Det borde man ju ändå kunna lösa, reda ut, lr jag ordna till på nått sätt. Det beror sig ju dock självklart på vad båda vill och vad som har hänt. Men ändå.

 

Jag har tänkt mkt den senaste tiden. Och börjat att uppskatta det man har, istället för det man inte har. För snart, en dag, då är det försent, och man kan inte göra ett jävla skit åt det. Och då om nå, då ångrar man sig, det kan jag lova er, för det har jag också varit med om. och då får man istället leva med den ångesten.

 

Tänk om ett meningslöst bråk, ett meningslöst samtal, diskussion, vad det nu än är som är orsaken. Om den inte hinner redas ut, klaras upp och ordna till sig (om man nu vill det) innan det är för sent, då man inte kan göra någonting åt saken. Fy fan, den känslan skulle inte jag ville uppleva, det kan jag tala om!

Jag har levt med ångest pga andra saker så länge nu, så jag vill inte ens tänka den tanken om hur man skulle känna sig och må då.

 

Så det jag egentligen vill säga är väl mest:

Så snälla, ta vara på varandra, ta hand om varandra, och BRY er om dom som ni verkligen vill ha i er närhet, som förtjänar att ha er i era liv!

Livet är för kort för att kastas bort och lägga energi på att gå omkring och vara sura, tjuriga, arga, ledsna, besvika, osams, allt vad man nu kan vara.

Lev livet med dom du vill leva tillsammans med, innan det är försent!